vindensmelodi

,,,en liten flicka som hade tappat tron på allt gott och all kärlek. Hennes yta var kall och hård, hennes ögon var tomma och kalla. Hon var tärd och grå,,,och hon hatade.
På en bänk satt hon och ristade hon in  "Hata livet"  med stora bokstäver,,,,
Hennes liv hade varit alltifrån lätt, och hon hade lärt sig att tränga undan de tårar som en gång fanns i hennes bröst,,,nu fanns där bara sten.
Hon hade blivit sviken av vuxenvärlden allför många gånger,,,även av så kallade vänner. Det fanns dagar då hon önskade att hon aldrig hade fötts till denna värld, dagar då hon ristade sina armar med rakblad, dagar då hon inte ens orkade duscha.
Hon satt tyst och stilla och hennes späda lilla kropp skavde mot den hårda bänken, det värkte i hennes fötter, och skorna som hon fått av en moster för flera år sedan var det snart ingen sula kvar på. Men vem brydde sig om det. Hon drog den unkna jackan om sig och tände en cigarett,,, reste sig långsamt och gick in mot city.
Efter ett par hundra meter satt det en gammal man på gräset med korslagda ben och mediterade,,,,det fångade hennes nyfikenhet för en sekund,,, vad var det för dåre!
Hon stannade upp, och fler av fotgängarna på den lilla gångvägen stannade också till och tittade nyfiket på den gamle mannen,,,, det fanns visitkort framför honom i en liten korg, tillsammans med lite mynt som vissa av de förbipasserande hade skänkt.
Hon böjde sig ner och låtsades släcka cigaretten när hon snabbt som en liten iller plockade åt sig ett visitkort, och drog därifrån snabbt.
På visitkortet stod det  "finn din lycka"  och sedan telefon nummer, och namn på mannen. Även fast hon inte hade sett hans ögon ens,,,så hade han gjort ett intryck på henne som hon inte riktigt kunde placera,,,hon hade inte fack för dessa känslor,,,kanske var det ett inre lugn som han utstrålade där han satt, som tilltalade henne. Kanske kände hon en livlina räckas ut i hennes missär,,, kanske fanns där något kvar i hennes inre som kunde lagas av någon, eller något,,,kanske fanns det hopp?
Det gick några veckor innan hon tog sig modet att ringa upp den gamle skäggige mannen, och han stämde träff med henne direkt! Tänka sig,,,inte på Måndag, eller om en vecka,,,,eller "vi får se"  "kanske"  - utan,,,, "nu meddetsamma"  Detta var första gången på väldigt länge som hon hade haft kontakt med någon vuxen som pratat med henne och lovat henne att ta sig an,,,både henne och hennes problem. Det var också första gången på väldigt länge som hon hade funderat på hur hon skulle klä sig när hon skulle gå ut. Det kändes skönt i det lilla späda flickbröstet,,,som en typ av värme som spred sig.
Mötet med mannen gav henne hopp och livslust, det gav henne en tro på något. Det gav henne kärleken tillbaka,,, den kärlek som var ämnad för henne,,,kärleken till sig själv.
Flickan forsatte att gå på möten med den gamle mannen,,, de tränade yoga och meditation,,,de samtalade om livet och döden. Han lärde henne att lita på sig själv och sin egen gränslöshet. Han lärde henne livets gåtor.

Flickan växte sig starkare och tryggare, fick ett inre lugn och var nöjd med livet, och hur det hade utvecklat sig,,,hon blev en glad och öppen ung kvinna, som var hjälpsam och ödmjuk.
Många många år senare, då hon var en äldre kvinna och livet hade varit gott mot henne, besökte hon den stad hon en gång växt upp i,,,,hon gick efter en gångstig in mot city och stannade till vid en parkbänk,,,,
och fick syn på två ord,,,,  "Hata Livet"
Den nu mogna kvinnan, log ett litet snett leende, både av smärta och kärlek. Hon tittade sig omkring för att se om någon iakktog henne,,,och så ristade hon över ordet  "Hata" 
Kvar fanns bara  "livet" 
Kvinnan log nu med hela ansiktet, drog ett djupt friskt andetag,,,och släppte det sista av sina inre obearbetade tankar. 



Vindensmelodi