Det är som att,,,
,,,tiden stannar upp ett slag, ingenting blir som förut. Våren tvekar och vintern vill inte vara med heller. Luften är tung att andas och hjärtat slår ej som förut. Gråten väller upp och sprider sig genom bänkraderna. Det var en vacker, ljus och högst personlig begravning,,,både för att prästen var vän till Jenni och många av oss andra, och för att alla delade med sig av de vackra minnen som hon gett oss var och en på sitt sätt. Alla kände vi henne fast på olika vis - och alla fick vi vara en del av hennes liv. Detta liv som blev en vacker livshistoria, dock alldeles för kort,,,men vacker! Och skönheten fortsätter att leva vidare i hennes tre barn.
Ja och hur man minns henne. Förstår att det måste varit oerhört jobbigt men samtidigt är det bra med ett riktigt avsked och en personlig begravning som känns som det passar personen.
Varm kram från Liv
vad vackert du skriver!
STOR KRAM
vad du beskriver det vackert! Tänkte med en gång på flickornas dag när jag såg den vita kistan och alla blommorna... samma känsla var det hos oss.
Ljust, vackert, personligt... och visst blev hennes liv för kort... men så är det nog alltid med de där goda, varma människorna... de hade gärna fått stanna mycket längre!
Jag förstår att det måste ha varit mycket tungt. Samtidigt kände jag ju själv nyss att det är "skönt" att få ta farväl på begravningen. Tänker på dig! Kramar...
Ja, det var en riktigt tung begravning,,, men ljus som jag sa. Men det är kämpigt att se barnen så ledsna,,,
Kramar till er alla
Idag kan jag förstå din smärta. Läs hos mig så förstår du varför............
Tar emot dina tankar och känner stor tacksamhet för dessa..........det är bara så...överdjävligt just nu...
Jag har min sambo han håller i mig när gråten skakar kroppen......
